Etikett: Sv1litteraturval

Antologin Svensk Poesi är en aktningsvärd koloss. När mina elever möter den en av de första lektionerna i Svenska1 är det för en del den absolut tjockaste bok de nånsin sett. Och tyngsta.

Hur bekantar man sig med en koloss? Tja, man gör väl som vanligt: hälsar vänligt och intresserat och påbörjar något slags litet samtal. Så gör vi också med Svensk Poesi.

Jag har antologin i halvklassuppsättning, vilket gör att eleverna alltid läser i den två och två. Det är bra! Ingen lämnas ensam i sin läsning. Man behöver samsa, och man kan hjälpa varandra. Första uppgiften är att under tre minuters bläddrande samla in så mycket information det bara går om volymens uppbyggnad. Vad ser ni? Vad hittar ni? Vad finns där?

Tillsammans har vi sett mycket. Kronologin, det stora tidsspannet, den autentiska stavningen, flera olika slags register utifrån olika sorteringsprinciper, några udda sidor (faksimilsidorna)… Innehållsrikt! Vi får tillfälle att fundera över vad en bibliografi är, varför ett förstaradsregister kan vara användbart, hur man letar efter en författare i tiden eller en dikt av en författare. Det finns många sätt att skära information.

Andra uppgiften är ”tumgreppspoesi”. Uppgiften är ett lekfullt sätt att ramla in i lyrikskatten, en övning i samarbete och i att skapa mening. Så här ser instruktionen ut:

• Jobba två och två med en antologi. 
• Turas om att ta  “tumgrepp” och se var ni hamnar. Skriv av den rad som fingret pekar på på ert kladdpapper, med författarens namn inom parentes efter. Ni får inte ändra något i raden (vare sig ord eller stavning). Gör detta sex gånger.
• Ordna de sex raderna till en dikt. Om ni vill får ni ta bort en rad, men bara en. 
• Ge dikten en titel. 
• Skriv rent dikten stort och tydligt, med era namn och författarnamnen samlade under själva dikten.

För att visa hur det går till har jag själv gjort en tumgreppsdikt (vilket ju är roligt för mig – sånt ska inte underskattas i lektionsplaneringsarbetet), och i år ”blev det” en dikt som med milt våld och fantasi kom att handla om trängsel i matsalen:

I skolrestaurangens trängsel
När så barbarerna fördrifvits eller dödats
liksom varje begriplighet
sträckta från pol till pol
du bär ett glas i hand
wid ett styckfat fullt till laggen

(Katarina Lycken Rüter, Gustaf Fröding, Kjell Espmark, Bruno K Öijer, Anna Maria Lenngren, Samuel Triewald)

Elevernas texter blev naturligtvis mycket ”bättre”, och som en av dem sa: ”det är ju konstigt att det kan bli så bra när man bara slumpar ihop textrader?”. Fast riktigt slumpmässigt är det ju inte. Först har en skicklig författare mejslat sina diktrader, och sedan har vi fått möjligheten att använda dem… I arbetet blir det tillfälle att tala om vad en titel gör med oss som läsare, och hur vi kan styra andras tankar genom våra ord. Förutom att skapa någonslags första relation till en rejäl antologi har vi alltså också påbörjat ett samtal om ord och ordanvändning. Och så har vi haft roligt med orden. Vackert så!

Två nya klasser i Sv1 i år – alltid lika spännande (och lite pirrigt) med det första mötet. Hur ska vårt samarbete bli? I mina klassrum brukar jag raskt (efter en kort tal/presentationsövning så att alla elever har sagt något högt i klassrummet) läsa ett utdrag ur Ellen Mattsons roman Poetens liv – ett utdrag som alltid (ja, faktiskt hittills alltid) givit grund för goda samtal både om hur ett klassrumsklimat ska vara och vad vitsen med svenskämnet egentligen är.

Utdraget kommer från romanens inledning, där jagberättaren beskriver det som sker på uppropsdagen i den nya gymnasieklassen. Jag sätter in eleverna i kontexten, vi kan resonera om att de bara för några dagar sedan befann sig i samma läge… och sedan läser vi. Eleverna har texten framför sig, och jag läser högt.

I utdraget håller klassföreståndaren fröken Rosén en liten utläggning om svenskämnets betydelse för sin nya klass. Hon gör det med energi, passion – men också med ironisk ton och en ganska konfrontativ stil. När eleverna efter läsningen får resonera med varandra om textavsnittet (först i smågrupper och sedan i helklass) brukar olika synpunkter på det som beskrivits komma fram. Jo, energin, passionen och kunskaperna som fröken Rosén visar gillar många elever. Men den ironiska tonen och den vassa repliken gillar (nästan) ingen. Vi talar om att känna sig underlägsen, att bli rädd – och vad sånt gör för inlärningsförmågan. Men vi pratar också om en elev i texten som säger emot frk Rosén, och vad som händer då. Vi talar om att kunna formulera sig och att mötas i olika ståndpunkter. Det brukar bli riktigt bra samtal där vi genom att titta på ett helt annat klassrum och vad som händer där också indirekt sätter upp spelreglerna för hur vi vill ha det i vårt.

Sedan talar vi om det fröken Rosén målar upp som svenskämnets syfte. Det är något mycket mer än att ”kunna skriva en prydlig liten uppsats” – har talas om att upptäcka och utforska, om språket som liv och livsrum. Oj! Kan svenska vara allt det där? Vi får möjlighet att resonera om att bli den som äger sina egna möjligheter, om att rustas för att själv kunna komma vidare… ja, faktiskt om egenmakt och agens och myndighet. Om en bildningsresa.

Mötet med fröken Rosén får oss tala om vilka vi vill vara och vilka vi vill bli. Och bättre början kan väl en svenskkurs inte få?